Dagbok från en sjukbädd

Sent omsider kommer en dagbok från mina upplevelser som patient på Sollefteå sjukhus och NIVA I Umeå

Fredag 28/8 03.30

Ett nattligt toalettbehov pockar på, när jag kliver upp ur sängen ramlar min tunga lekamen ner på golvet, mina värdefulla ben bär mig inte längre, sonen och hustrun orkar inte lyfta upp mig, slår 112 och ambulansen kommer. Blir forslad till sjukhuset av två kompetenta och trevliga ambulanskillar

Tas emot på akuten av en läkare som efter en summarisk undersökning kostaterar att det inte var något större fel på mig, jag ska få återvända till hemmet inom två timmar. En annan läkare tyckte dock att men skulle göra en skiktröntgen av skallen. Vid den röntgen fann man blödningar vid skallbenet både på höger och vänster sida. Vid kontakt med NIVA (Neurologiska intensiven) i Umeå bedömdes mitt tillständ inte vara akut, jag fick läggas in på avdelning 17 för observation, det fanns tid för en operation kommande onsdag.

Lördag 29/8 – natten mot tisdag 1/6

Låg på avdelning 17 , där testas hur statusen på mina krafter i armar och ben och togs blodtryck var tredje timme av trevlig personal, speciellt nattpersonalen. Måndag kväll kunde jag inte lyfta höger hand, kontakt togs med NIVA i Umeå, det togs ny skiktröntgen, jag forslades till IVA där jag fick tillbringa natten

Tisdag 1/9

En kaotisk dag, ambulanstransport till Umeå tillsammans med en trevlig ambulanssjuksköterska, vi berättade våra livshistorier för varandra, så jag märkte inte så mycket av den omtalade dåliga vägen över Gålsjö.

Några minnen: Fick besök av en snygg, trevlig kvinnlig narkosläkare som visade sig vara från Sollefteå. Hon berättade om vad som skulle hända innan kirurgen skulle göra sitt jobb, provtagningspersonal uppvaktade mig flitigt, var hungrig som f-n hade fastat sedan måndag kväll, fick middag som jag hade svårt att äta. Kl 22 tvättade två undersköterskor mig inför operationen, medan dom gjöt sin galla över en kollega som smitit från jobbet trots att det fanns viktiga arbetsuppgifter kvar att utföra.

Onsdag 2/9 – torsdag 2/9 14.00

På förmiddagen kom läkaren som skulle operera på besök, och informerade mig om operationen, kl 13.00 var det dags för transport till operation, de första jag såg var ett antal muppar, dvs några personer i gröna heltäckande kläder och vita huvudbonader som väntade utanför operationssalen, där inne väntade ytterligare personal som skulle attackera mitt stackars huvud, jag drogs över på operationsbordet, jag presenterades för en läkarstudent med handledare som tydligen skulle studera tillställningen.

Plötsligt hör jag ropet”Heja Sollefteå” sedan minns jag inget mer.

Onsdag eftermiddag – torsdag eftermiddag

Vaknar, fast i slangar, hamnar i ett samtal om gamla fotbollslag med andra som befinner sig i samma situation som jag, mår relativt bra, men natten är hemsk ligger som i dvala, törstig, får nyponsoppa som jag sedan kräks upp medan vänliga människor tvättar mig och borstar tänderna på morgonen. Under dagen kommer ett gäng läkare och sköterskor och tar bort drän och syr igen operationssåren, jag ligger och pratar med trevliga människor som övervakar oss som blivit opererade.

Torsdag 2/9 14.00

Fraktas jag till NIVA, mår ganska bra, där det är dags för middag valde jag lammfärsbiffar, det godaste jag ätit på länge, känner mig lättad för att operationen är avklarad. När nattsköterskan tittar till mig på kvällen, så stoppar hon om mig, säger ”God natt raring”

Fredag 3/9 Umeå – Sollefteå

Genomgår de vanliga rutinerna när man ligger på en sjukhussal, fick gå på promenad med rullator med en trevlig undersköterska, förbereddes för hemfärd och hämtades kl 15.00 i rullstol av två tuffa män till AMBU, en buss ombyggd för ambulanstransporter för transport till Sollefteå, att sitta med kroppen mot färdriktningen var en inte så trevlig resa såg inget av omgivningarna efter färdvägen

Togs emot i Sollefteå av en sjuksköterska, forslades till avdelning 15, hamnade på en sal med tre andra äldre gentlemän, frös något otroligt, ville ha en extra filt av en bastant nattsköterska, Nattsköterskan konstaterade buttert ”Jasså frys du” och slängde till mig en filt, när jag somnade under min filt tänkte jag på nattsköterskan i Umeå. Natten blev orolig, mina gentlemän till rumskamrater pratade i sömn, så det var svårt att sova

Lördag 4/9 – onsdag 9/9

Fick vård på avdelning 15 med de sedvanliga rutinerna på en avdelning på sjukhuset.  Jag beundrade personalens oändliga tålamod med patienter som ställde stora krav på att få omedelbar hjälp med ofta triviala problem. Beundrade också en ung man med utländsk bakgrund som jobbade som undersköterska, killen i fråga hade nyligen avslutat vårdgymnasiet, och jobbade beundransvärt!

Jag fick också stöd av sjukgymnaster och terapeuter för att få fart och stadga på mina åldrade ben, började med Evastöd, och gick vidare med rullator och stavar, som avslutades med gångträning i trappa. När jag sedan fick lämna sjukhuset onsdag eftermiddag fick jag order att jag skulle ta fram mina stavar och träna.

Torsdag 10/9 – tisdag 15/9

Var hemma och levde mitt vanliga liv, var ute och gick med stavarna några gånger, måndag kändes det inte bra när jag var ute och gick kändes det inte bra så jag avstod från stavgången på tisdag, det kändes som jag hade feber och när jag tog febern på tisdag kväll hade jag 39.3 graders feber, ringde 177 och där rekommenderade de mig att ta ambulansen till sjukhuset, där fick jag ligga inne för observation över natten.

Onsdag 16/9

Vaknade och var feberfri, var hos distriktssköterskan och tog stygnen, och på röntgen för en efterkontroll av min arma skalle. Når jag varit på röntgen kände jag mig så pigg att jag gick den långa sträckan från röntgen ut till entrén där en kompis väntade på mig för hemtransport. När jag skulle lämna bilen bar inte mina gamla ben mig längre utan jag fick gå med stöd, ramlade t o m på bron. Natten var en mardröm eftersom jag inte kunde gå när jag skulle på toan och uträtta mina behov.

Torsdag 17/9

Febern häller i sig och jag kan fortfarande inte gå på mina  ben, ny ambulansresa till akuten, efter legat på akuten halva dan, läggs jag in på avdelning 16 känner mig väldigt omtöcknad, får antibiotika genom dropp.

Fredag 18/9 – måndag 28/9

Jag är inlagd på avdelning 16, börjar åter träna med rullator. En liten episod, fick för mig att jag skulle gå ner på apoteket. När jag med min rullator skulle gå ut från avdelningen till hallen klantade jag mig så att jag ramlade, jag ropade på hjälp och det tog inte många sekunder förrän jag hade hela avdelningens personal sittande omkring mig medans några av dem försvann och hämtade hjälpmedel för att kunna lyfta min tunga lekamen på en rullstol. De minuterna som jag ligger med dessa vitklädda änglar omkring mig kommer jag aldrig att glömma, Jag ångrar mig djupt att jag inte skickade efter min IPone och tog en bild på det hela, det enda minnet som jag har kvar av episoden finns i mitt huvud.

Måndag 28/9 skrevs jag ut från sjukhuset och fick åka hem, när det här skrivs har det gått nästan tre  månader sedan jag hamnade på sjukhuset, jag mår tidvis ganska bra men det sliter på psyket att gå från en aktiv person, till en person med begränsad balans, men jag hoppas mina trevliga sjukgymnasterna på dagrehab ska få fart på kroppen och knoppen igen, som det är nu bara jobbigt.

Avslutning och sånt jag tänkt på under vistelsen i sjukvården.

Efter att ha tillbringat en dryg månad mesta tiden på Sollefteå sjukhus finns det mycket positivt att säga om Sollefteå sjukhus, jag är glad att det finns. Jag har under denna tid stött på vad jag vet tre stafettläkare och en stafettsjuksköterska, vad jag förstår var två av stafettläkarna av hög kvalitet, den tredje hade jag bara en kort kontakt med. Jag förstår att politikerna har ett ont öga till akuten, jag var den enda patienten de tillfällen, som jag vistades där. Som jag skrev beundrar jag personalens tålamod. Ett exempel är då jag vaknade en natt kl fem, så överhörde jag en nattpersonal som på ett varsamt sätt övertalade en äldre farbror att inte ringa till sin fru kl fem på natten.

Att det inte är  bara Sollefteåbor som nyttjar sjukhuset märkte jag när under min tid jag låg inne  hade rumskamrater från Kramfors kommun och Bispgården.

Jag stöder helhjärtat kampen för akutverksamheten vid Sollefteå sjukhus, jag önskar jag vore några tiotal år yngre, då jag jobbade mycket med just vård och omsorgsekonomi, jag skrev bl a två böcker med titeln Verksamhetsnära vård och omsorgsekonomi. Vårdförbundet tog händerna från projektet, och det blev inga utbildningar i ämnet.

Bevara och utveckla Sollefteå sjukhus!!!!!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: